Att säga adjö: del 1
Ja, det är en dag kvar. Mindre än en dag. Om ett dygn befinner jag mig hemma. Om ett dygn kokar soppan för fullt på spisen och jag, mamma och Åsa samtalar om tiden som gått och den som komma skall. Ikväll ska ett kärt gäng gå ut och äta en sista middag tillsammans; en avskedsmiddag. Melankolin ligger i luften och skapar en sentimental stämnig. Tiden har gått som den alltid gör men aldrig har fyra månader i mitt liv varit så betydelsefulla som denna tid i höst. Det känns fint att ha detta i baggaget; att ha denna erfarenheten, att ha fått träffa dessa människor. Det kommer jag alltid bära med mig. Men det känns också rätt att avsluta nu. Det känns rätt att komma hem och träffa alla för att sedan låta något nytt ta sin början.
För så är livet att allt är i ständig rörelse
och ständig förändring.
Igår gick vi först ut ett gäng och åt på asiatisk restaurang, pratade filosofi och vissa stekte sin egen mat medans andra åt soppliknande gryta med ris.
Nu ska jag sticka till middagen!
