amaliafrankrike

 

Jag hängde med Matilda på stan igår och vi köpte lite grejor till pickniken. Hon köpte stenugnsbröd med fikon på ett äkta franskt stenugnsbageri.

Sen köpte jag typ lunch eller vad man kan kalla det: banan/kiwi/mango smoothie.

 

Köpte detta till mitt kylskåp: morötter, ost, anklevermousse, soyajoghurt, nektaringer, oliver/fetaost, glutenfria baguetter.

 

När jag kommit hem ringde min telefon och det var "Bill Skarsgård" som typ undrade var jag var för att han inte hittade till parken? Jag blev lite överumplad för har inte gett honom mitt nummer, men men - han lär ju bara ha frågat någon. Hur som helst så sade jag att jag var hemma men berättade vart alla skulle mötas och sen avslutade vi samtalet. Men efter ett tag så smsade han och frågade vad parket hette och eftersom jag inte visste det så frågade jag honom om jag istället skulle möta honom ngn stans för att jag inte visste namnet på parken. På det fick jag inget svar. Sen gick jag till parken och då fick jag veta att han typ hade ringt någon annan och frågat vart parken låg? Ska jag känna mig dissad, eller? Ville bara vara lite trevlig och erbjuda vägledning men nu känner jag mig bara konstigt bortgjord. Typ som om han tyckte jag var jobbig eller något. Inte roligt. Det känns liksom lite pinsamt nästan?

 

 

Kvällen var väll mysig; åt jordgubbar och lite ost som jag blev bjuden på.

Hade intressant samtal om mat, nära-döden uppleveser och villket köksredskap vi identifierade oss mest med (stratt*)

Vi satt i parken länge.

 
När det mörknade tog någon fram en gitarr och började spela gamla godingar som Cornelis Wreesvijks "somliga går med trasiga skog" och så vidare. Väldigt mysigt. Men jag tror att jag hade kunnat uppskatta det bättre om jag hade varit på bättre humör. Vet inte varför... om det var ovanstående händelse på gav mig negativ energi eller om jag bara helt allmänt är lite nere nu. Hur som helst så var stämningen, rent objektivt, harmoniskt och precis en sådan man vill vara med om och minnas från sin ungdom. Vi var cirka tjugofem ungdomar som satt i ring, pratade, vissa drack vin, man hörde gitarrens spel och sjungande stämmor. Plötsligt tystnade allt, öronen spetsades - vad är det som låter? Vad är det som känns? Regnar det?

 

Så förstod vi att parkens alla vattenspridare hade sats igång och det blev smått, komisk kallabalik när alla sprang skrikandes och skrattandes för att hitta en väg ut. Vi samlades tillslut utanför parken och andades ut. Vissa ville in till stan för att dansa. Jag drog mig hemmåt för kände mig trött, melankolisk och lite ledsen fast jag inte förstod varför. Känsan hänger än kvar.